26. apr, 2017

Anteckningar från träffen 24 april

Man kan tycka vad man vill om den gode August Strindberg, men ett är då säkert och det är att en läsning av En dåres försvarstal inte lämnar någon oberörd och just därför leder till intressanta diskussioner. Som bokcirkelbok fungerar den mycket bra!

Sympatisk är han inte, men skriva kan han. I beskrivningen av hat eller kärlek, interiörer, naturen och skildringen av människor går det inte att förneka hans enorma språkbegåvning. Innehållet är vackert, hemskt och förfärligt på många sätt, men jag ville absolut läsa vidare hela tiden. Några deltagare gjorde inte det, vilket är bokcirkelns kanske viktigaste grund. Man läser så långt man känner för och så får pratet handla om det. Diskussionen blir inte minst intressant när man talar om varför man inte vill läsa vidare!

Han lämnar ut sig själv lika mycket som Siri. Men vad är sant? Hur skulle vi se på en sådan författare idag? Män som behandlar kvinnor illa finns också idag, men de skriver inte romaner om det som Strindberg gjorde. Men om jag tänker efter så har det förstås skrivits en hel del av det som fått namnet bekännelselitteratur under senare år och det är kanske så att jag inte kommer på någon liknande just nu. Det har blivit så många och ingen skiljer ut sig och chockerar längre. Trist men nog sant tyvärr.

Till nästa träff läser vi Lena Einhorns roman om Siri. Det blir förhoppningsvis mycket att diskutera då också.